Välkommen till familjen  Tamms Låssa och upplev en bygd i förvandling
2004-12-03

Tillbaka


 

30 minuter nordväst om Stockholm ligger natursköna Låssahalvön – helt omgiven av Mälaren. För hundra år sedan ägde Per Gustaf Tamm en stor del av Låssa. Han hade fyra söner, Nils, Kasper, Henrik och Claes. Söner som var och en fick slott och herresäten på Låssahalvön. Pappans dröm var att dessa egendomar skulle fortsätta att finnas kvar i släkten i många kommande generationer. Det var annorlunda då.
Hur blev det?
Var det sönernas
önskan?

Nils Tamm skapade ett observatorium
Nils Tamm fick Kvistaberg. När seklet var ungt studerade han måleri i både Italien och Frankrike. Tänk, om han umgicks med Renoir och flera av de andra franska impressionisterna som befann sig i Paris vid samma tidpunkt? De kanske alla var där, på konstsalong i Paris 1902, när Nils Tamm fick en guldmedalj för sin tavla "Islossning”?
Han kanske inte alls ville idka jordbruk i Sverige?
Det sägs dock att han älskade sitt Kvistaberg. Kärleken till Låssahalvön framkommer även i hans landskapsmålningar. En sak är säkert och det är att han riktade sin blick snarare mot himlen än mot jorden. År 1919 byggde han ett privat observatorium som han senare donerade tillsammans med hela sin egendom till Uppsala Universitet. Nils Tamm avled 1957 och urnan med hans stoft finns förvarad i fundamentet under hans eget teleskop i den röda kupolbyggnaden på Kvistaberg.

Kasper Tamms Säbyholm blev naturbruksgymnasium
Broder Kasper Tamm fick Säbyholm. Här anlades ett mejeri och deras ost lär ha varit speciellt god. Men, Kasper sålde sin egendom och redan 1911 blev Säbyholm en s.k. hemskola. Flickorna fick lära sig hushållsarbete och barnaskötsel medan pojkarna kunde välja mellan lantbruk, träslöjd och trädgårdsskötsel. Det fanns 8 elevhem som kunde ta upp till 130 elever. Idag är Säbyholm Naturbruksgymnasium. Det är ett aktivt gymnasium med blickarna utåt. Under sommaren 1999 var elever från skolan med och planerade och planterade en 1600-tals trädgård i Skokloster. I september fick skolan besök under tre veckor av 12 utbytesstudenter och två lärare från en motsvarande skola i Tyskland. Mitt i Säbyholmsområdet ligger Låssa kyrka där den Tammska familjegraven finns.

Henrik Tamms Gård blev hem för missbrukare
Henrik Tamm fick Lindormsnäs. Lindormsnäs ligger på Låssahalvöns södra del och granne med familjen Tamms sommarställe Drakudden. Redan på 1600- talet lär det ha legat ett tegelbruk här och det sägs att de levererade material till Skokloster. 1926 såldes både gården och Drakudden till FiladeIfiaförsamlingen. Sedan dess har det både barnkoloni och kursgård. Idag är Lindormsnäs en plats som ger hopp åt missbrukare.

Claes Tamm ville bli arkitekt byggde Tammsvik
Den fjärde brodern, Claes Tamm som studerade till arkitekt i Örebro fick Ådö slott som ligger beläget i ett naturskönt område vid Mälaren. Claes var änkeman när han gifte sig med sin kusin Mary. Tillsammans fick de fem barn och 1907 föddes Signe.

Möte med Signe Tamm som föddes på Ådö slott
Det är Signe Tamm som vi träffar nu. Vi äter lunch på en kinarestaurang en varm sensommarsöndag 1999. Med sig har hon döttrarna Birgitta och Tina som båda bor i Spanien. I sommar har de guidat spanska turister runt i Skandinavien och de har nyligen firat mammans 92-årsdag. 92 år? Det skulle man inte tro. Hon är jättesöt och har pigga, glada ögon. Ja, hon ser faktiskt lite busig ut.

Är du det? Lite busig? Hon skrattar. Då, när seklet var ungt, på Ådö
Slott var det inte lätt att vara busig.

- Om vi råkade komma för sent till måltiderna sa far till oss att stå och äta. Efter frukosten togs barnen om hand av en guvernant. Det fanns varken TV eller dataspel.

- Vad gjorde ni på kvällarna? Då satt vi i biblioteket och läste läxor eller spelade biljard. Ibland sjöng vi i olika stämmor. En tradition som Signe har fört vidare till sina barn.

- Sjunger ni fortfarande?

- Javisst, säger de samstämt och sjunger "Vårvindar friska"... i tre stämmor där inne på kinarestaurangen.

            

Signe fortsätter att berätta. Salongen fick de bara vistas i när de hade gäster och på julafton. Kom de anställda på slottet på besök på julafton? Nej, men de fick sluta tidigare och då fick vi sköta oss själva.

På morgonen tog vi in och klädde granen. Mistlarna som hängde i taket kom från den egna trädgården. Far som annars var sträng och hård gav oss rikligt med julklappspengar så att vi själva skulle kunna ge varandra julklappar som vi önskade oss. På somrarna tog vi båten och träffade kusinerna på Drakudden. - Pappa ville ju egentligen bli arkitekt och han började rita på en herrgård. Den skulle ligga på Ådös ägor i en ekbacke med utsikt över Mälaren. Björknäs hette det då. Jag var bara 10 år när vi flyttade in i den gula villan (idag är den röd) intill
där herrgården skulle ligga, medan byggnationen pågick. Fyra år tog det och 1921 flyttade vi in i den vita herrgården. Utanför det stora huset ovanför pumphuset byggdes en lekstuga med riktigt kök med riktig vedspis för mig och mina systrar och från mitt fönster kunde jag se över till farbror Nils' Kvistaberg.

Spökryttare
På Kvistaberg bodde även Adolf, en snickare som arbetade åt far. Adolfs mamma blev mycket upprörd när hon fick höra var huset skulle ligga. Du måste säga till "ingejörn" att han inte får bygga huset just där. För då bygger han i vägen för den svarte ryttaren och det kommer aldrig att bli någon glädje i det huset.

- Vad menade hon? Jo, som ung och nygift och när maken var borta stod hon ofta vid fönstret och tittade ut över vattnet. Och just som det började skymma brukade det komma en ryttare ridande rakt över vattnet. Han red uppför backen, mellan träden och försvann bortåt Vallenskogen och Säbyholm. Adolf berättade dock inte för far om den svarte ryttaren. Efter att vi hade flyttat in i huset och började vi höra konstiga ljud på nätterna. Det var spöken i vårt nybyggda hus. Allra tydligast var det i vår bror, Eriks rum. På morgonen undrades det om gästen hade sovit gott. Ingen människa kan väl sova i det där rummet.


- Varför inte?
- Jo, det var ett förfärligt oväsen. Dunder och brak och plötsligt red det en hel här genom rummet. Hunden blev vettskrämd och hoppade upp i min säng.

- Hur såg ryttarna ut?
- De var svartklädda och red på små raggiga hästar och de red åt det hållet där Vallenskogen ligger.
- Många tror att det var ryssarna som spökade.
- Ryssarna?
- Ja, en gång gjorde ryssar strandhugg vid Björknäs. De plundrade och levde rövare kring Mälarens stränder. Det blev aldrig någon lycka i det huset.

Signe började med sina systrar på en flickskola i Västerås.
-I veckorna bodde vi med mamma och en jungfru på Kristinagatan 10 i Västerås, minns hon. Varken Ådö slott eller Björknäs hade en egen kyrka som brukligt var för slott och stora herrgårdar utan när det var dags att läsa till konfirmation fick den 17-årige Signe cykla till Bro kyrka, en söt kyrka med anor från 1200- talet, där både präst och organist avlönades av Bro Gård.

Återseendet med Björknäs
Signe ville bli fotograf men det visade sig att hon var allergisk mot framkallningsvätskorna. Storasyster Dagmar blev bonde och syster Anna gifte, sig med plåtslagaren och konstnären Gunnar Fornstedt.

                  

Själv träffade hon sin blivande man på Dagmars bröllop då hon var tärna och han var 1: e marschalk. Officer Gunnar Lönegren och Signe Tamm vigdes år 1931 i Engelbrektskyrkan av brudgummens far biskop Ernst Fritjof Lönegren. De tre systrarna hamnade så småningom i Bålsta. Idag är det bara Signe kvar och hon bor fortfarande i Bålsta, i servicehuset Pomona.
- Det är så mycket jag vill göra. som t ex att klättra upp i det tornet, säger hon och pekar på tornet som höjer sig över Bro centrum. Innan hon hinner så långt hoppar vi in i bilen och åker för att titta på hur Ådö Slott och hur herrgården ser ut idag. Längst ut på Låssahalvön ligger Ådö slott. Där slottsparken en gång bredde ut sig går nu hästar på bete. Ådö slott är i dag privatägt och vi får tillstånd av ägaren att fotografera Signe och hennes döttrar framför slottet.
Hon tittar ut över Mälaren.
- Där nere tog vi båten till Drakudden, säger hon. Signe var bara 10 år när familjen flyttade till Björknäs. Vi fortsätter vår färd mot Björknäs och Signe minns...

Mina föräldrar skilde sig faktiskt vilket inte var så vanligt på den tiden. Även mor ägde en del egendomar på Låssahalvön. Hon bodde på ett stället som blev pensionärs hem för de anställda vid Lindormsnäs.
- Ja, säger Birgitta. jag har faktiskt ett kort då vi sitter framför huset hela familjen. Det såldes till en Leuhausen som omkring 1945 lät installera en värmepanna av märket Osterman som fortfarande fungerar. Det sista får vi reda på av Charlie Norman som har bott i det huset sedan 1959. Vi fortsätter vår färd på Låssahalvön och passerar stora grindar. På vänster sida ligger en rymlig röd villa med vita knutar.
- Det är den villan vi bodde i medan byggnationen pågick, säger Signe.
- Längtar du tillbaka?
- Nej, var sak har sin tid.
Reception står det på en skylt som pekar mot en röd byggnad till höger och där nere där vatten möter land ligger herrgården som nu heter Tammsvik. Signe pekar på "sitt" fönster, det andra från vänster, på den tredje våningen. Lekstugan finns kvar fortfarande men används i dag som förråd. Det är söndag, en sensommarsöndag. Allt är tyst och man kan höra den stilla sången från ekbacken och skogen. Det är en skog som nu bjuder på annorlunda upplevelser.


Allt är möjligt på Tammsvik
När jag besöker Tammsvik ett par veckor senare frågar jag en av ägarna, Jenny Ljungberg om spökryttaren har uppenbarat sig sedan de tog över herrgården 1987.

- Nej, faktiskt inte säger hon. Spökryttaren har kanske fått ro i sin själ nu. Ja, han kanske är riktigt nöjd. Där han steg i land ligger nu lappkåtan Tipi. Här lagas mat för upp till 90 personer över öppen eld. Vid bryggan ligger en Swan 651:a på 70 fot. På sommaren hyrs den med besättning av företag som vill ta sina gäster på en upptäcksresa i den svenska skärgården och på vintern kan man hyra den för konferenskryssningar i Västindien. Vi har stigit in i en annorlunda värld.
- Ja, vi har specialicerat oss på konferenser och teambildning, säger Jenny Ljungberg. Familjen köpte nylingen Häringe Slott och de äger även Tallmogården och Grythyttan. Mottot på Tammsvik är kunskap, aktivitet och vision. Här är allt möjligt. I skogen ligger en äventyrsbana med olika hinder. I motionshallen kan man spela innebandy. Från herrarnas bastu är det glasade fönster med utsikt över inomhuspoolen och baren. Det finns många cyklar som gästerna kan få låna och det finns ett rum för de som vill bo här med sin hund.

- Vi vill skapa en hemkänsla och personlig
service är viktigt för oss. I herrgårdsbyggnaden arbetar kökschefen Jason Berredge som tidigare har arbetat på Operakällaren. En trappa upp där familjen Tamm samlades på kvällarna har man nu pianobar.

- När du säger att allt är möjligt kan du ge några exempel?
- Paddla kanot, fiske, lära sig köra sulky, lerduveskytte, dart, boule, tennis, minigolf. Ge oss ditt önskemål så ordnar vi det.

- Hur är det med riktig golf?
- Annika Sörenstams hemmabana, en av Sveriges bästa golfbanor ligger nära. För den guldkantade konferensen finns Mälargården i nära anslutning till Tammsvik. Här kan du bada jacuzzi och i tempererad utomhuspool året om. På de vidsträckta ängarna betar granngårdens vita kossor och vi befinner oss 30 minuter från Stockholm.


Nära till Rösaring
Vill man ha mera historia är det nära till fornminnesområdet Rösaring 60 meter över Mälaren. Här finns en av Sveriges äldsta labyrinter. Fram till labyrinten kan man vandra på en uråldrig processionsväg. En gång samlades människor här till rituella ceremonier. På vägen passerar man gravfält från järnåldern och lämningar efter boplatser från bronsåldern. Tiden flyter ihop. Vad Per Gustaf Tamm skulle säga om han fick se vad som har hänt med egendomarna han skänkte till sina söner är ovisst. Men, den skapande Claes Tamm som inte ville bli bonde ler nog i sin himmel när han ser på sitt Björknäs som blev Tammsvik.


Tidningsartikeln är kopierad från Bålsta-Upplands-Bro-Bladet - 5 juni 2000.

Sidsel Cook
för Bålsta-Upplands-Bro-Bladet 2000

PS! Om man vill veta mer om denna bygd rekommenderas boken "Det händer i Upplands-Bro" av Börje Sandén. DS.

Tillbaka