|
30 minuter nordväst om Stockholm ligger natursköna Låssahalvön – helt omgiven av Mälaren. För hundra år sedan ägde
Per Gustaf Tamm en stor del av Låssa. Han hade fyra söner, Nils, Kasper,
Henrik och Claes. Söner som var och en fick slott och herresäten på Låssahalvön.
Pappans dröm var att dessa egendomar skulle fortsätta att finnas kvar i
släkten i många kommande generationer. Det var annorlunda då.
Hur blev det?
Var det sönernas önskan?
Nils
Tamm skapade ett
observatorium
Nils
Tamm fick Kvistaberg. När seklet var ungt studerade han måleri
i både Italien och Frankrike. Tänk, om han umgicks med Renoir och flera
av de andra franska impressionisterna som befann sig i Paris vid samma
tidpunkt? De kanske alla var där, på konstsalong i Paris 1902, när Nils
Tamm fick en guldmedalj för
sin tavla "Islossning”?
Han
kanske inte alls ville idka jordbruk i Sverige?
Det sägs dock att han älskade
sitt Kvistaberg. Kärleken till Låssahalvön framkommer även i hans
landskapsmålningar. En sak är säkert och det är att han riktade sin
blick snarare mot himlen än mot jorden. År 1919 byggde han ett privat
observatorium som han senare donerade tillsammans med hela sin egendom
till Uppsala Universitet. Nils Tamm avled 1957 och urnan med hans stoft
finns förvarad i fundamentet under hans eget teleskop i den röda
kupolbyggnaden på Kvistaberg.
Kasper
Tamms Säbyholm blev
naturbruksgymnasium
Broder Kasper Tamm
fick Säbyholm. Här anlades ett mejeri och deras ost lär ha varit
speciellt god. Men, Kasper sålde sin egendom och redan 1911 blev Säbyholm en s.k. hemskola. Flickorna
fick lära sig hushållsarbete och barnaskötsel medan pojkarna kunde välja
mellan lantbruk, träslöjd och trädgårdsskötsel. Det
fanns 8 elevhem som kunde ta upp till 130 elever. Idag är Säbyholm
Naturbruksgymnasium. Det är ett aktivt gymnasium med blickarna utåt.
Under sommaren 1999 var elever från skolan med och planerade och planterade
en 1600-tals trädgård i Skokloster. I september fick skolan besök under
tre veckor av 12 utbytesstudenter och två lärare från en motsvarande
skola i Tyskland. Mitt i Säbyholmsområdet ligger Låssa kyrka där den
Tammska familjegraven finns.
Henrik
Tamms Gård blev hem för missbrukare
Henrik Tamm fick Lindormsnäs.
Lindormsnäs ligger på Låssahalvöns södra del och granne med familjen
Tamms sommarställe Drakudden. Redan på 1600- talet lär det ha legat ett
tegelbruk här och det sägs att de levererade material till Skokloster.
1926 såldes både gården och Drakudden till FiladeIfiaförsamlingen. Sedan dess har det både
barnkoloni
och kursgård. Idag
är Lindormsnäs en plats som ger hopp åt missbrukare.
Claes
Tamm ville bli arkitekt –
byggde
Tammsvik
Den fjärde
brodern, Claes Tamm som studerade till arkitekt i Örebro fick Ådö slott
som ligger beläget i ett naturskönt område vid Mälaren. Claes var änkeman
när han gifte sig med sin kusin Mary. Tillsammans fick de fem barn och
1907 föddes Signe.
Möte
med Signe Tamm som föddes på Ådö slott
Det är Signe Tamm
som vi träffar nu. Vi äter lunch på en kinarestaurang en varm sensommarsöndag 1999. Med sig har hon döttrarna Birgitta och Tina som båda
bor i Spanien. I sommar har de guidat spanska turister runt i Skandinavien
och de har nyligen firat mammans 92-årsdag. 92 år? Det skulle man inte
tro. Hon är jättesöt och har pigga, glada ögon. Ja, hon ser faktiskt
lite busig ut.
Är du det? Lite busig? Hon skrattar. Då, när seklet var ungt, på Ådö
Slott var det inte lätt att vara busig.
- Om vi råkade komma för sent
till måltiderna sa far till oss att stå och äta. Efter frukosten togs
barnen om hand av en guvernant. Det fanns varken TV eller dataspel.
- Vad
gjorde ni på kvällarna? Då satt vi i biblioteket och läste läxor
eller spelade biljard. Ibland sjöng vi i olika stämmor. En tradition som
Signe har fört vidare till sina barn.
- Sjunger
ni fortfarande?
- Javisst, säger de samstämt och sjunger "Vårvindar
friska"... i tre stämmor där inne på kinarestaurangen.
Signe
fortsätter att berätta. Salongen fick de bara vistas i när de hade gäster
och på julafton. Kom de anställda på slottet på besök på julafton?
Nej, men de fick sluta tidigare och då fick vi sköta oss själva.
På morgonen tog vi in och klädde
granen. Mistlarna som hängde i taket kom från den egna trädgården. Far
som annars var sträng och hård gav oss rikligt med julklappspengar så
att vi själva skulle kunna ge varandra julklappar som vi önskade oss. På
somrarna tog vi båten och träffade kusinerna på Drakudden. - Pappa
ville ju egentligen bli arkitekt och han började rita på en herrgård.
Den skulle ligga på Ådös ägor i en ekbacke med utsikt över Mälaren.
Björknäs hette det då. Jag var bara 10 år när vi flyttade in i den
gula villan (idag är den röd) intill
där
herrgården skulle ligga, medan byggnationen pågick. Fyra år tog det och
1921 flyttade vi in i den vita herrgården. Utanför det stora huset ovanför
pumphuset byggdes en lekstuga med riktigt kök med riktig vedspis för mig
och mina systrar och från mitt fönster kunde jag se över till farbror
Nils' Kvistaberg.
Spökryttare
På Kvistaberg bodde även
Adolf, en snickare som arbetade åt far. Adolfs mamma blev mycket upprörd
när hon fick höra var huset skulle ligga. Du måste säga till "ingejörn"
att han inte får bygga huset just där. För då bygger han i vägen för
den svarte ryttaren och det kommer aldrig att bli någon glädje i det
huset.
- Vad menade hon? Jo, som ung och nygift och när maken var borta stod
hon ofta vid fönstret och tittade ut över vattnet. Och just som det började
skymma brukade det komma en ryttare ridande rakt över vattnet. Han red
uppför backen, mellan träden och försvann bortåt Vallenskogen och Säbyholm.
Adolf berättade dock inte för far om den svarte ryttaren. Efter att vi
hade flyttat in i huset och började vi höra konstiga ljud på nätterna.
Det var spöken i vårt nybyggda hus. Allra tydligast var det i vår bror,
Eriks rum. På morgonen undrades det om gästen hade sovit gott. Ingen
människa kan väl sova i det där
rummet.
- Varför inte?
- Jo, det var ett förfärligt oväsen. Dunder och brak och plötsligt red
det en hel här genom rummet. Hunden blev vettskrämd och hoppade upp i
min säng.
- Hur såg ryttarna ut?
- De var svartklädda och red på små raggiga hästar och de red åt det
hållet där Vallenskogen ligger.
- Många tror att det var ryssarna som spökade.
- Ryssarna?
- Ja, en gång gjorde ryssar strandhugg vid Björknäs. De plundrade och
levde rövare kring Mälarens stränder. Det blev aldrig någon lycka i
det huset.
Signe började med sina systrar på en flickskola i Västerås.
-I veckorna bodde vi med mamma och en jungfru på Kristinagatan 10 i Västerås,
minns hon. Varken Ådö slott eller Björknäs hade en egen kyrka som
brukligt var för slott och stora herrgårdar utan när det var dags att läsa
till konfirmation fick den 17-årige Signe cykla till Bro kyrka, en söt
kyrka med anor från 1200- talet, där både präst och organist avlönades
av Bro Gård.
Återseendet
med Björknäs
Signe ville bli
fotograf men det visade sig att hon var allergisk mot framkallningsvätskorna.
Storasyster Dagmar blev bonde och syster Anna gifte, sig med plåtslagaren
och konstnären Gunnar Fornstedt.
Själv
träffade hon sin blivande man på Dagmars bröllop då hon var tärna och
han var 1: e marschalk. Officer Gunnar Lönegren och Signe Tamm vigdes år
1931 i Engelbrektskyrkan av brudgummens far biskop Ernst Fritjof Lönegren.
De tre systrarna hamnade så småningom i Bålsta. Idag är det bara Signe
kvar och hon bor fortfarande i Bålsta, i servicehuset Pomona.
- Det är så mycket jag vill göra. som t ex att klättra upp i det
tornet, säger hon och pekar på tornet som höjer sig över Bro centrum.
Innan hon hinner så långt hoppar vi in i bilen och åker för att titta
på hur Ådö Slott och hur herrgården ser ut idag. Längst ut på Låssahalvön
ligger Ådö slott. Där slottsparken en gång bredde ut sig går nu hästar
på bete. Ådö slott är i dag privatägt och vi får tillstånd av ägaren
att fotografera Signe och hennes döttrar framför slottet.
Hon tittar ut
över Mälaren.
- Där nere tog vi båten till Drakudden, säger hon. Signe var bara 10 år
när familjen flyttade till Björknäs. Vi fortsätter vår färd mot Björknäs
och Signe minns...
Mina föräldrar skilde sig faktiskt vilket inte var så vanligt på den
tiden. Även mor ägde en del egendomar på Låssahalvön. Hon bodde på
ett stället som blev pensionärs hem för de anställda vid Lindormsnäs.
- Ja, säger Birgitta. jag har faktiskt ett kort då vi sitter framför
huset hela familjen. Det såldes till en Leuhausen som omkring 1945 lät
installera en värmepanna av märket Osterman som fortfarande fungerar.
Det sista får vi reda på av Charlie Norman som har bott i det huset
sedan 1959. Vi fortsätter vår färd på Låssahalvön och passerar stora
grindar. På vänster sida ligger en rymlig röd villa med vita knutar.
- Det är den villan vi bodde i medan byggnationen pågick, säger Signe.
- Längtar du tillbaka?
- Nej, var sak har sin tid.
Reception står det på en skylt som pekar mot en röd byggnad till höger
och där nere där vatten möter land ligger herrgården som nu heter
Tammsvik. Signe pekar på "sitt"
fönster, det andra från vänster, på den tredje våningen. Lekstugan
finns kvar fortfarande men används i dag som förråd. Det är söndag,
en sensommarsöndag. Allt är tyst och man kan höra den stilla sången från
ekbacken och skogen.
Det är en skog som nu bjuder på annorlunda
upplevelser.
Allt
är möjligt på Tammsvik
När jag besöker Tammsvik ett
par veckor senare frågar jag en av ägarna, Jenny Ljungberg om spökryttaren
har uppenbarat sig sedan de tog över herrgården 1987.
- Nej, faktiskt inte säger hon. Spökryttaren har kanske fått ro i sin
själ nu. Ja, han kanske är riktigt nöjd. Där han steg i land ligger nu
lappkåtan Tipi. Här lagas mat för upp till 90 personer över öppen
eld. Vid bryggan ligger en Swan 651:a på 70 fot. På sommaren hyrs den
med besättning av företag som vill ta sina gäster på en upptäcksresa
i den svenska skärgården och på vintern kan man hyra den för
konferenskryssningar i Västindien. Vi har stigit in i en annorlunda värld.
- Ja, vi har specialicerat oss på konferenser och teambildning, säger
Jenny Ljungberg. Familjen köpte nylingen Häringe Slott och de äger även
Tallmogården och Grythyttan. Mottot på Tammsvik är kunskap, aktivitet
och vision. Här är allt möjligt. I skogen ligger en äventyrsbana med
olika hinder. I motionshallen kan man spela innebandy. Från herrarnas
bastu är det glasade fönster med utsikt över inomhuspoolen och baren.
Det finns många cyklar som gästerna kan få låna och det finns ett rum
för de som vill bo här med sin hund.
- Vi
vill skapa en hemkänsla och personlig service
är viktigt för oss. I herrgårdsbyggnaden arbetar kökschefen Jason
Berredge som tidigare har arbetat på Operakällaren. En trappa upp där
familjen Tamm samlades på kvällarna har man nu pianobar.
- När du säger att allt är möjligt kan du ge några exempel?
- Paddla kanot, fiske, lära sig köra sulky, lerduveskytte, dart, boule,
tennis, minigolf. Ge oss ditt önskemål så ordnar vi det.
- Hur
är det med riktig golf?
- Annika Sörenstams hemmabana, en
av Sveriges bästa golfbanor ligger nära. För den guldkantade
konferensen finns Mälargården i nära anslutning till Tammsvik. Här kan
du bada jacuzzi och i tempererad utomhuspool året om. På de vidsträckta
ängarna betar granngårdens vita kossor och vi befinner oss 30 minuter från
Stockholm.
Nära
till Rösaring
Vill man ha mera historia är
det nära till fornminnesområdet Rösaring 60 meter över Mälaren. Här
finns en av Sveriges äldsta labyrinter. Fram till labyrinten kan man
vandra på en uråldrig processionsväg. En gång samlades människor här
till rituella ceremonier. På vägen passerar man gravfält från järnåldern
och lämningar efter boplatser från bronsåldern. Tiden flyter ihop. Vad
Per Gustaf Tamm skulle säga om han fick se vad som har hänt med
egendomarna han skänkte till sina söner är ovisst. Men, den skapande
Claes Tamm som inte ville bli bonde ler nog i sin himmel när han ser på
sitt Björknäs som blev Tammsvik.
Tidningsartikeln är kopierad från Bålsta-Upplands-Bro-Bladet
- 5 juni 2000.
Sidsel Cook
för
Bålsta-Upplands-Bro-Bladet 2000
PS!
Om
man vill veta mer om denna bygd rekommenderas boken "Det händer
i
Upplands-Bro"
av Börje Sandén.
DS.
|
|